Bilden med de tre pojkarna är en av mina favoritbilder av Linköping. Jag känner inte deras namn. Jag ser bara deras ryggar. Jag vet ingenting om deras öden. Samtidigt misstänker jag att de, ståendes på den där bergsknallen på Bockhornsvägen, förstod att de stod på tröskeln till någonting stort. Staden andades framtidstro och optimism.
Det är den där känslan som jag vill hitta tillbaka till när jag i dag fortsätter min sommarserie av ledarkrönikor i Corren. Del två av serien kan läsas här: corren.se