Då och då drabbas jag av den smått deprimerande tanken att det inte blir bättre än så här. Att världen liksom nådde sin kulmen utan att jag märkte, eller ens förstod att uppskatta, det.
Uppväxt i den lilla orten mellan Linköping och Norrköping var det inte mycket som störde tillvaron, annat än möjligtvis stöddiga tonårspojkar som kryssade fram i villakvarteren på sina trimmade Puch Dakotor. Det var inte mycket som påminde oss barn om en värld bortom orten. Det kalla krigets vindar drog inte snålare över livet än att alla visste var skolans skyddsrum låg.
Du kan läsa hela krönikan här: corren.se