Jag går en promenad genom min barndoms skogar. Tjugo år senare känns stigarna ännu välbekanta. Den stora stenen där vi lekte bakom förskolan, dammen dit det gjordes utflykter för att titta på grodyngel, grillplatsen där Skogsmullegruppen samlades. Minnen gömmer sig bakom varje stock och sten.
På väg till skogen parkerade jag bilen utanför mitt första klassrum, en kort promenad från föräldrahemmet. Med ett leende föreställer jag mig att Ethel fortfarande finns där inne, en prydlig närvaro bortom tamburens hav av fuktiga barnkläder och skor.
Du kan läsa hela krönikan här: corren.se